För att ett tvångsomhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska bli aktuellt, krävs antingen att det föreligger någon form av missförhållande i barnets hemmiljö, 2 § LVU, och/eller att barnet har någon form av socialt nedbrytande beteende, 3 § LVU. Utöver detta, krävs att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.
Ett omhändertagande enligt LVU är en ingripande åtgärd som kan få oerhörda konsekvenser för alla inblandade, detta är varför ett tvångsomhändertagande endast ska aktualiseras först efter att samtliga frivilliga alternativ har uttömts. På grund av den maktobalans som råder mellan parterna i ett LVU-mål är det viktigt att få ett offentligt biträde med erfarenhet av just LVU ärenden, oavsett vilken roll du har i målet.
Ett omhändertagande enligt 3 § LVU, avseende den unges socialt nedbrytande beteende anges i förarbetena utgöra beteenden som ”avviker från samhällets normer”. Det exemplifieras som prostitution, uppträdande på sexklubb och vistandes i missbruksmiljö. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nu fastslagit att även den unges självvalda isolering och hemmasittande kan utgöra ett socialt nedbrytande beteende och därför tillräcklig grund för att bereda vård i enlighet med LVU. Trots dess väsentliga skillnad från de exempel som lagstiftaren angivit i förarbetena.
Den unge hade i fallet isolerat sig i sitt hem och haft omfattande skolfrånvaro. Under det sista halvåret före LVU-vården tillbringade pojken större delen av tiden isolerad på sitt rum och lämnade det endast när ingen annan familjemedlem var närvarande. HFD konstaterade i domen att tillbringa all sin tid i hemmet och ett misskötande av skolgången i sig, generellt sett, inte utgör tillräcklig grund för ett tvångsomhändertagande enligt LVU. HFD gör här en skillnad på om den unge tillbringar all sin tid i hemmet och om den unge, utöver hemmasittandet, även isolerar sig i hemmet i förhållande till sin familj.
Det var två skiljaktiga justitieråd som menade att självvald isolering i hemmet inte borde anses utgöra grund för LVU-vård enligt 3 § LVU. Justitierådens motivering var att ingripande åtgärder som ett omhändertagande enligt LVU måste vara förutsebart. Den aktuella situationen utgjorde en helt annan typ av beteende än vad som exemplifierats i förarbetena och därför ska tillämpningen av 3 § LVU ske restriktivt, menade de skiljaktiga.
Sammanfattningsvis har HFD med denna dom fastställt att den unges självvalda isolering i form av långvarigt hemmasittande samt omfattande skolfrånvaro utgör ett socialt nedbrytande beteende och därmed grund för LVU om isoleringen också sker i förhållande till övriga familjen. Domen innebär att ett omhändertagande enligt LVU kan ske på grund av socialt nedbrytande beteenden som utgörs av en helt annan typ av beteende än vad som har exemplifierats i lagens förarbeten.