Vid beslut om vårdnad, boende och umgänge skall barnets bästa vara avgörande för domstolens bedömning. Detta innebär att det inte finns några andra intressen, såsom rättvisa mellan föräldrar och en förälders behov till kontakt med barnet, som ska gå före barnets bästa. Omständigheterna i det enskilda fallet ska vara avgörande och i vissa fall kan omständigheter tala emot en gemensam vårdnad, till exempel om en förälder är olämplig som vårdnadshavare eller att det på grund av en djup konflikt eller av andra skäl är omöjligt för parterna att samarbeta i frågor som rör barnet.
Efter en lagändring i föräldrabalken, januari 2021, ska tingsrätten vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad, fästa särskilt vikt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Lagändringen kom till för att det tidigare varit alltför stort fokus på hur föräldrarnas samarbete sett ut och att föräldrarna då kunnat vara konfliktdrivande och fördjupa konflikten dem emellan och sedan hänvisa till samarbetssvårigheter i domstolen. Lagändringen medför ett tydligare fokus på barnets bästa samt att föräldrar kan ta ett gemensamt ansvar för barnet även om deras samarbete är mycket begränsat (se prop. 2020/21:150 s. 70–73.).
Domstolens utgångspunkt vid bedömningar om barnets umgängesrätt är att barnet ska ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Vid de tillfällen barnet påverkas negativt av umgänget med en förälder och det inte längre är förenligt med barnets bästa, kan barnets umgängesrätt till den föräldern komma att inskränkas. Ett av dessa tillfällen prövades nyligen i hovrätten.
I det nyligen avgjorda målet hade en av föräldrarna ensam vårdnad på grund av att samarbetsmöjligheterna mellan föräldrarna var obefintliga, de kunde således inte samarbeta ens i beslut som rörde barnet. Båda föräldrarna ifrågasatte den andra förälderns förmåga att vara en god vårdnadshavare och hovrätten konstaterade att det saknas stöd för båda föräldrarnas påståenden i den genomförda utredningen.
Trots domstolens utgångspunkt om att barn generellt sett gynnas av en nära och kontinuerlig kontakt med båda föräldrarna, tog hovrätten i detta fall hänsyn till konfliktnivån mellan föräldrarna. Föräldern som inte var vårdnadshavare bedömdes ha ett onyanserat fokus på vårdnadshavarens livsföring och bristande insyn i de verkliga förhållandena. Vårdnadshavaren fick ett stort antal orosanmälningar riktade emot sig avseende uppfattningar från den andre föräldern som redan utretts tidigare. Hovrätten underströk att detta beteende fördjupade parternas konflikt på ett sätt som gick ut över barnet, varför hovrätten inte fastslog något umgänge mellan barnet och den andre föräldern. Hovrätten betonade att om den andre föräldern i framtiden förmådde att sluta anmäla redan utredda påståenden om barnets hemmiljö, skulle det sannolikt finnas förutsättningar för umgänge.
Sammantaget är denna dom ett tydligt exempel på domstolens prioriterande av barnets bästa framför barnens rätt till umgänge med båda sina föräldrar. Barnets umgängesrätt blev i detta fall lidande av föräldrarnas samarbetssvårigheter och en av föräldrarnas konfliktdrivande beteende. Det konfliktdrivande beteende som hovrätten åsyftade i fallet var att orosanmäla redan utredda påståenden om den andra förälderns livsföring. Det är därför av yttersta vikt att föräldrar, efter att den påstådda oron är utredd, går vidare och inte håller fast vid oron genom att göra nya orosanmälningar.