Den 1 april 2024 trädde en ny lag, lagen om placering av barn i skyddat boende (2024:79) (LSB) i kraft. Lagen har medfört ett flertal förändringar för barn som följer med en vårdnadshavare till ett skyddat boende och har till syfte att stärka barnrättsperspektivet i sådana situationer.
Innan den nya lagen trädde i kraft var det endast vuxna personer som kunde beviljas en insats i form av skyddat boende enligt socialtjänstlagen, eftersom skyddat boende inte var en insats eller placeringsform för barn. Detta innebar att socialnämnden inte hade något ansvar enligt socialtjänstlagen för att ett medföljande barn gavs god vård, lämplig utbildning eller insatser från hälso- och sjukvården under vistelsen. Vidare ansvarade inte socialnämnden för att följa upp barnets vistelse i det skyddade boendet. Barnet var i stället under ansvar av den vårdnadshavare som beviljats insatsen.
För att medföljande barn skulle få ett bättre stöd och sina rättigheter tillgodosedda vid en placering i skyddat boende ansågs det därför vara nödvändigt att införa en ny lag som innebär att skyddat boende blir en individuell insats som riktar sig till medföljande barn och inte endast barnets vårdnadshavare.
Genom lagen om placering av barn i skyddat boende kan alltså barn beviljas skyddat boende som en individuell insats. Det kan även ske med stöd av socialtjänstlagen. För att socialnämnden ska kunna fatta ett beslut om placering av barn i skyddat boende med stöd av socialtjänstlagen krävs som huvudregel däremot alltid båda vårdnadshavarnas samtycke, eftersom insatser till barn enligt socialtjänstlagen är frivilliga. Om samtycke från den vårdnadshavare som inte är föremål för insatsen saknas kan i stället barnet beviljas insatsen genom lagen om placering av barn i skyddat boende.
Ett barn kan beviljas placering i skyddat boende med stöd av lagen om placering av barn i skyddat boende när den vårdnadshavare som inte är skyddssökande har uttryckt att denne inte samtycker, eller när det finns grundad anledning att anta att samtycket inte är allvarligt menat eller att det kan komma att återkallas. Det kan handla om situationer där vårdnadshavaren tidigare avbrutit eller inte respekterat socialtjänstinsatser som beviljats för att exempelvis skydda barnet eller den skyddssökande vårdnadshavaren. Det kan också handla om att vårdnadshavaren inte tar ställning mot beslutet, men att det mot bakgrund av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet kan antas att vårdnadshavaren inte kommer att respektera beslutet om placeringen av barnet och den andra vårdnadshavaren i skyddat boende. Sammantaget är frågan om samtycke, något som får avgöras i varje enskilt fall. Vad gäller frågan om barnets samtycke, får ett beslut fattas utan dennes samtycke, även om barnet är över 15 år.
Ytterligare förutsättningar för att ett barn ska beviljas placering i skyddat boende är dels att den vårdnadshavare som barnet placeras tillsammans med har samtyckt till insatsen och är myndig, dvs. över 18 år (3 kap. 2 § LSB). Vidare ska det föreligga en direkt eller indirekt risk för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas (3 kap. 1 § LSB). Med indirekt risk avses att när en vårdnadshavare bedöms ha ett behov av skydd och därmed beviljas skyddat boende, har som regel det medföljande barnet också ett sådant behov. Omständigheter som talar för att det finns en direkt risk för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas är att barnet har utsatts för våld, att barnet har bevittnat våld eller på annat sätt har upplevt konsekvenserna av våld mot en förälder, exempelvis genom att föräldern är rädd eller har skador.
Innan ett beslut om att bevilja ett barn en insats i form av skyddat boende ska en individuell bedömning av om stöd och skydd i ett skyddat boende behövs för att skydda barnet. I denna riskbedömning ska barnets upplevelse beaktas och vilka konsekvenser det kan få för barnets hälsa eller säkerhet om insatsen inte kommer till stånd, exempelvis att barnet annars får bo kvar hos den vårdnadshavaren som misstänks vara våldsbenägen och att barnet därmed skulle riskera att utsättas för våld, eller att det annars skulle innebära en psykisk belastning för barnet på grund av barnets tidigare upplevelser av att ha bevittnat våld eller konsekvenserna av våld.
Med tanke på att ett beslut om att bevilja ett barn skyddat boende när en av vårdnadshavarna inte samtycker till det är en ingripande åtgärd, ska förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden meddela beslutet om placering (3 kap. 3 § LSB). Förvaltningsrättens beslut om placering av barn i skyddat boende är överklagbara och det finns inget krav på prövningstillstånd för att kammarrätten ska pröva målet.
Det finns även en möjlighet för socialnämnden att bevilja barn en omedelbar insats i form av skyddat boende om det kan antas att förutsättningarna för skyddat boende är uppfyllda och att förvaltningsrättens beslut om en sådan insats inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas (4 kap. 1 § LSB). Ett behov av en sådan omedelbar insats kan aktualiseras exempelvis om uppgifter och samtycke inte kan inhämtas från den vårdnadshavare som inte är skyddssökande på grund av att vårdnadshavaren inte är anträffbar, eller att det finns skäl som talar emot att samtycke inhämtas före beslutet då det förekommit allvarligt våld eller att det finns en framträdande hotbild. Att insatsen inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas innebär att risken för barnet måste vara akut. och ska ställas i relation till vad som kan hända om barnet inte placeras i ett skyddat boende.
Om socialnämnden fattar ett beslut om att bevilja en omedelbar insats i form av skyddat boende ska beslutet underställas förvaltningsrätten inom en vecka från beslutet (4 kap. 3 § LSB). Förvaltningsrätten ska sedan pröva beslutet inom en vecka från den dag beslutet och handlingarna kom in till domstolen, om det inte finns synnerliga hinder som talat emot det. När förvaltningsrätten prövar beslutet ska rätten bedöma om det kan antas att förutsättningarna för skyddat boende är uppfyllda. Detta är ett lågt ställt beviskrav. Omständigheterna i det enskilda fallet ska således tyda på att rekvisiten för att beviljas skyddat boende är uppfyllda, men för att inte beröva barnet en möjlighet till skydd accepteras en hög grad av osäkerhet. Det finns således inte något allmänt krav på att våld av en viss allvarlighetsgrad ska vara klarlagt eller att skyddsbehovet ska ha föregåtts av en akut våldshändelse för att förutsättningarna för skyddat boende ska vara uppfyllda. Som utgångspunkt bör det förhållandet att barnets vårdnadshavare har ett behov av skydd också tala för att barnet har ett sådant behov.
I mål nr 5547–24 prövade Förvaltningsrätten i Göteborg ett beslut från socialnämnden i Göteborgs kommun om att bevilja två barn en omedelbar insats i form av skyddat boende tillsammans med deras mamma med stöd av 4 kap. 1 § LSB. Av socialnämndens utredning framgick att mamman uppgett att hon blivit utsatt för våld av pappan, vilket barnen bevittnat och upplevt konsekvenserna av. Det ansågs vidare finnas en oro för att barnen skulle bevittna våld igen och en risk för att pappan skulle resa bort och ta barnen med sig. Utifrån ovan uppgifter konstaterade förvaltningsrätten att mamman bedömdes ha ett skyddsbehov på grund av våldet från pappan, och att utgångspunkten vid riskbedömningen därför också var att barnen hade ett skyddsbehov och att det fanns både en direkt och indirekt risk för deras säkerhet och hälsa. Mot bakgrund av detta kom förvaltningsrätten fram till att det kunde antas att förutsättningarna för en insats i form av placering i skyddat boende var uppfyllda, samt att rättens beslut inte kunde avvaktas med hänsyn till risken för att barnens säkerhet kunde äventyras eller hälsa skadas. Barnens pappa överklagade domen till Kammarrätten i Göteborg som gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten och avslog således överklagandet.
I mål nr 1128–24 kom Kammarrätten i Sundsvall dock fram till en annan slutsats. Barn och utbildningsnämnden i Falun beslutade med stöd av 4 kap. 1 § LSB om placering av tre barn i skyddat boende tillsammans med barnens mamma. Som skäl för besluten angavs att barnens mamma blev placerad i skyddat boende tillsammans med barnen efter att hon sökt skydd från barnens pappa som hon påstod hade utsatt henne för våld i hemmet och sedan kastat ut henne och barnen från deras gemensamma lägenhet. Vidare anfördes att pappan hade väntat på barnen utanför barnens förskola för att få kännedom om var familjen bodde, samt försökt kontakta mamman upprepade gånger och sagt att han ville ha sina barn. Pappan motsatte sig placering och anförde att han inte utsatt mamman för våld eller slängt ut henne och barnen från deras gemensamma lägenhet. Vidare anförde han att det inte fanns något problem mellan honom och barnen och att det inte förelåg någon direkt eller indirekt risk för att barnens säkerhet eller hälsa om de inte skulle placeras i skyddat boende. Förvaltningsrätten bedömde att de uppgifter som hade framkommit i målet talade för att det förekommit våld i hemmet och att det i vart fall fanns en indirekt risk för att barnens säkerhet skulle äventyras eller deras hälsa skadas om insatsen inte kom till stånd. Med hänsyn till vad som hade framkommit om de kontakt- eller uppsökningsförsök ansåg förvaltningsrätten vidare att rättens beslut om en insats i form av skyddat boende inte kunde avvaktas. Förvaltningsrätten fastställde således barn- och utbildningsnämndens beslut. Kammarrätten gjorde dock en annan bedömning. Kammarrätten anförde att det inte hade getts in något underlag som visade vad mamman faktiskt hade berättat om våldet eller som annars gav stöd för de uppgifter som framgick av besluten och att de uppgifter om kontakt- och uppsökningsförsök som inkommit inte i sig gav något stöd för att pappan hade utsatt mamman för våld. Kammarrätten ansåg därför att utredning i målet, med särskilt beaktande av att pappan förnekat vad nämnden lagt honom till last, inte gav stöd för antagandet att förutsättningarna för skyddat boende enligt 3 kap. 1 § LSB var uppfyllda. Eftersom det inte hade framkommit att det fanns grund för en omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § LSB biföll kammarrätten överklagandet.
När ett barn blivit placerat i ett skyddat boende är situationen många gånger så att det är nödvändigt att hemlighålla vistelseorten för den andra vårdnadshavaren för att kunna säkerställa skyddet som placeringen innebär. Vidare kan ett umgänge med en vårdnadshavare som är misstänkt våldsbenägen äventyra barnets säkerhet. Detta då ett umgänge kan innebära en risk för att vistelseorten röjs. Ett umgänge kan även innebära att barnet riskerar att utsättas för fortsatt våld eller hot, eller innebära psykiska påfrestningar med risk för att barnets hälsa skadas. I dessa situationer kan det således vara nödvändigt att begränsa umgänget mellan det skyddsplacerade barnet och dess vårdnadshavare. I lagen om placering av barn i skyddat boende har det därför införts en bestämmelse som ger socialnämnden möjlighet att besluta om hur barnets umgänge med den vårdnadshavare som inte är placerat tillsammans med barnet ska utövas (5 kap. 4 § LSB). Det kan dock inte alltid presumeras att umgängesrätten ska begränsas, utan ett beslut om umgängesbegränsning ska göras med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.
I mål T 4560–23 som meddelades 19 juni 2024 prövade HD fråga om vårdnad och rätt till umgänge, där en mamma och två barn tidigare bott på ett skyddat boende och sedan dess haft skyddade personuppgifter i form av sekretessmarkering i folkbokföringen.
Vad gäller frågan om umgänge uttalade HD att om vårdnadshavaren och barnet lever med skyddade personuppgifter måste rätten, utifrån vad som framkommit i målet göra en avvägning mellan å ena sidan risken för att uppgifterna röjs och å andra sidan intresset av att umgänge kommer till stånd. Vad gäller risken för att uppgifterna röjs kan det medföra att formerna för umgänget behöver anpassas eller i vissa fall utebli, men om skälen för att skydda personuppgifterna är svaga bör risken dock inte påverka umgänget till någon del. I förevarande fall bedömde HD att risken för att mamman och barnen skulle fara illa om deras personuppgifter röjdes var låg och endast det förhållande att de hade skyddade personuppgifter utgjorde inte, över tid, tillräckligt skäl för att låta barnets rätt till umgänge med deras pappa stå tillbaka.
En liknande riskbedömning bör göras vid fråga om rätt till umgänge i en situation där barnet bor på ett skyddat boende. Domstolen får i varje enskilt fall väga riskerna mot att barnets vistelseort röjs och vad det kan innebära, mot barnets rätt till umgänge med den andra vårdnadshavaren.